En kompakt nyårshelg gav en något sen start på den obligatoriska ”trettondagjulseglatsen” som brukar ske mellan nyår och trettonde. Prognosen för söndag till onsdag förebådade sol, måttliga ostliga vindarkompletterat med kyla. Det senare var lite nervöst då dieselvärmaren hade visat tendenser på önskan om julledighet den med under den sista decemberseglatsen. Packade därför ner en extra värmare ifall om att….

Med ostliga vindar på 10-12 m/s vid passage av Marstrandsfjorden blev däcket väl isbelagt med en förrädiskt hal yta. Stor försiktighet fick anammas vid tilläggning. Förtöjningstamparna i ankarboxen bråkade även dessa då de blivit blöta och ville inte riktigt forma sig till knaparnas utseende. Vi vet väl om detta att tampar skall förvaras torrt – men minnet är kort.

Tillgången på el är avgörande för val av hamn speciellt med tveksam tillgång till dieselvärme. Käringön blev som många andra gånger ett av målen. Med tillgång till el så fungerade givetvis dieselvärmaren ypperligt och den stängdes därefter aldrig av.

Natten mot onsdagen som tillbringades på Dyrön, blev kall med dryga -8C. Trots en välvilligt inställd värmare (totalt ca 2-3 kW) och igenbommad förpik sjönk temperaturen inne till +16C. Det blev lite ytterligare kylslagen stämning då juniorhockeyfinalen sändes i 12an och att boxerkortet glömts hemma. ”TV4” borde inte få några sändningsrättigheter på idrott över huvud taget.  Det fick bli Beckfilmen ”Mannen på taket” i stället.

Om än att det var kallt under dessa mellandagar så hade vi sol helatiden och en stadig ostlig vind om ca 10 m/s…således en perfekt seglingstripp.

Dessutom kunde vi konstatera att musfällorna, totalt 6 till antalet och vittjade med diverse läckerheter alltifrån Polly till ost, var tomma. Musjakten förklarades därför som avslutad.

I samband med lunch på svaj skulle skodonen bytas. Av med dojorna och på med stövlarna. En stövel passade förträffligt medan den andra inte ens gick att ta på. Fullt med rivet papper – ett begynnande musbo!

Vi hade lämnat kvar 3 st punchpraliner i en skål som vi glömt. Dessa pralinerna var snyggt öppnade och chokladen aväten. Inga andra paket hade spår av angrepp.

En hel eftermiddag lades på att vända upp och ner på allt i båten och med fiberoptik granska alla dolda skrymslen. Samtidigt våttorkades alla ytor i jakt på muslortar. Utfallet var klent. Tydligen var det mina stövlar som varit huvudattraktionen i båten.

Musfällor och annat placerades ut men musen har lyst med sin frånvaro. Uppenbarligen har den dragit sin kos efter det att pralinerna ätits upp. Intressant är hur musen kommit in. Möjligtvis har den sprungit på tamparna då dessa under vintern är dubbla och då troligtvis mer inbjuder till en promenad från brygga till båt. Har numera införskaffat mer avancerade fällor med dofter som, enligt försäljaren, ingen mus i världen kan motstå.

Med prognoser om 20 m/s så plockades stormfocken fram. Har bara testats i hamn i vindstilla väder.  På fredagen åkte vi ner till båten och riggade till stormfocken i dagsljus. Fungerade förvånansvärt smidigt i hamn men att göra det till havs i mörker är nog en helt annan sak.

Vi lämnade hamnen strax efter kl 0500 för att med god marginal nå Rossbådan före starttiden kl 0600. Trots en sträcka på knappt 2 sjömil var vi där endast några minuter före start. Det går inte fort i motvind och motsjö. Stormfocken sattes och sen fick det vara bra. Måvholmsbådan strax intill visade vindbyar om drygt 21 m/s. Men det gick geschwint över med goda 6 knop över grund och vi satte kurs norrut. Tyvärr kom det lite regn under de två första timmarna innan den sydliga vinden slog om till väst och avtog något.

Vi planerade att stryka stormfocken och köra med genuan men lättjan fick råda och vi seglade vidare upp till Nösund, en punkt vi inte rundat tidigare, där vi vände åter söderut. På returen gick vi utomskärs då det var svårt att ta sig igenom Kyrkesund. Vi sparade minst 1/2 timma på detta.

Det var emellanåt behaglit med stormfock och halv stor då det stundvis stadigt blåste 16-17 med fritt västerhav. Sjön växte till sig under dagen och däcket blev renspolat.

Under eftermiddagen sammanstrålade ovanligt nog samtliga deltagande båtar på Sälöfjorden. Inför rundningen av styrbordspricken vid Långö blev det relativt tajt och trots att 12-timmars inte seglas enligt kappseglingsregler gjorde vi ändå ett vilseledande anrop om ”överlapp”. Vi lyckade klämma oss innanför Tootiki vid rundningen. (Foto C. Forsgren). Vinden var under kvällen mycket byig och varierade mellan strax under 10 m/s och i de regn/hagel-byar som kom nästan dubblades vindstyrkan.

Det blev total 72 distans som efter korrigering och några minuters försening omräknat blec 56 distans.

Det hade gått att plocka betydlig fler distans om vi satsat med mer segel vid start och bytt till genua. Men lite försiktighet infinner sig under vinterhalvåret och slitaget på genuan blir betydande då den ofta börjar fladdra i akterliket om den är inrullad för mycket. Stormfocken fungerar ok i vindar över 13-15 m/s. En mycket trevlig och lärorik upplevelse

 

Under semestern började det märkas lite ”diesellukt” i akterkabinerna. Men ingen lukt kunde märkas i motorrummet så semestern avnjöts utan lösning på problemet. Problemet var inte så stort med öppna skyports.  Under 24-timmars blev lukten påtaglig samtidigt som kompassen blev tom på ”White crystal” – en form av lacknafta. Lacknafta än så lite luktar påtagligt irriterande i en liten kojvolym!

Kompassen, som var en gammal Sunto, hade inte riktigt samma mått som andra kompasser så ett försök till byte av membran skulle göras. Det var lögn i h-e att separera dubbelbottnen. Men nu blev det mer en principfråga, uslingen skulle repareras!

Med en extra klämring i botten så är det ju en enkel sak att klämma på ett yttre membran. Ett membran typ cykelslang monterades med god elasticitet. Fungerade perfekt under två timmar.

 

Sen började det lukta misstänkt av lacknafta runt köksbordet och klagomål från högre instans kom till min konkreta kännedom. Fick flytta ut i kylan på altanen. Sen blev det ännu värre, lacknaftan svettades rakt igenom min så elastiskt fina membranduk. De hemska kemilektionerna från gymnasietiden skymtade förbi, tydligen hade jag missat en hel del. Turligt nog är kunskap idag mer en fråga om kontakter och internet. Jag valde det bekvämaste, jag mailade min kemi-vän. Han förklarade för mig om det här med lika löser lika!…..Jaha? Konkret så rekommenderade han en rad material som skulle kunna tänkas klara lacknafta. Returmailet avslutades med en smiley!? Det blev Nitrilgummi som turligt nog stod att köpa i form av latexfria diskhandskar

Med hjälp av diverse sprutor fylldes uslingen igen. Sista toppningen gjordes efter en tur i frysen. Fantastiskt det fungerade utmärkt!

Sen var det det här med fysik. Det var jag bättre på men inte tillräckligt bra.

När jag efter ett par dagar tog in den fyllda kompassen för att testa hur kraftigt membranet skulle bukta ut när temperaturen steg hade jag inte räknat efter ordentligt. Hittade ingen volymutvidgningskonstant för lacknafta men den kan antas vara lite större än för vatten. Med en temperaturstegring på 50C så blev volymökningen gissningsvis 5 cm3. Membranet höll men i slutskedet trycktes kupolen loss från sina låshullingar. Misstroendet från den högre instansen var i detta skede påtagligt. Det tog ett par dagar med lite forcerad köksfläkt för att återställa förtroendet.

Nu skall jag åka till båtbutiken och köpa en ny kompass. Sticksåg och borr har jag tidigare införskaffat.

Sydliga vindar med prognos om omslag till NV 10-12 under morgonen gjorde valet lätt. Dock var sydvindarna svaga de första timmarna under kvällen. Vi saknade en spinnaker. Men efter ett tag ökade vinden och vi gjorde hyfsad fart norrut i en vackert stjärnklar natt. Vi rundade nådde Väderörarna vid 4 snåret och genade ut mot västpricken kilen mellan de månbelysta norra öarna. Samtidigt med rundingen av kilen närmade sig en åskfront från norr med häftiga ljussättingar på natthimlen.

Vindvridet åt nordväst lyste med sin frånvaro. Dock sträckte vi precis söderut utanför Väderöbod. 6-7 knop på loggen men endast 3-4 knop på GPSen. Motströmmen var häftig och det gick trögt söderut. I gryingen utanför soten beskådade vi en tromb ett par sjömil norr om oss. Sen kom en ny tromb denna gång 1/2 sjömil öster om oss som gick ner i vattnet och piskade upp lite ”hav i luften”.

Vi kryssade söderut mellan åskbyarna och klarade oss helt från regn under förmiddagen. Vinden vred mot sydost och avtog. Under eftermiddagen kom ett åskväder rätt över oss med påtagligt vatteninnehåll. Det positiva vara att båten blev avspolad och vinden vred åt nord.

Totalt blev det 120 distans som omräknat blev ca 95 sjömil.

Att bevista Bohuslän i juli i regn valdes bort och i stället satsade vi på augusti. Ett lyckat val, men vi var inte ensamma om strategien. Ganska många båtar även andra veckan in i augusti.

I år hade vi införskaffat en nymodighet i form av en bojkrok som drar linan igenom ett slutet öga. Hook and Moor är ju som ide genialisk. Inga akrobatiska bojövningar längre. Allt i teorin. Men den uslingen till bojkrok behagade fastna i slutet läge i bojen och gick inte att rubba vare sig det ena eller andra hållet. Där satt den ståndaktigt kvar. Ut med båten igen och slita och dra. Till slut släppte den greppet om bojen och vi kunde på gammalt hederligt maner för hand dra linan igenom bojringen. En gymnastisk övning som underhåller många. Detta får man bjuda på. Tyvärr inträffade inte missödet bara en gång…..det var nära att eländet skickades till havets botten.

Men teknikern inom mig pockade på att få stilla sin nyfikenhet. Plockade isär mekanismen i bojkroken och fann att kulorna som skall trycka runt ringen inte var runda. Jaha…Skall förhöra mig om erfarenheterna i marinbutiken. Men säkerligen kommer det endast att vara min bojkrok som kärvar. Vi får väl se.

Det positiva får man väl säga att vi inte hade på oss regnstället en enda gång. Regn en natt men då sov vi.

Man skall ha tur ibland. Under 24-timmars då vinden under kvällen sakta ökade uppemot 8 m/s började storen sakta sjunka och ”vecka sig” nedanför profilen. Det kan då bli lite svårt att rulla in storen då mastliket inte är vertikalt. Inför kommande revning (inrullning) under natten skulle vi i god ordning sträcka upp mastliket. När vi gick upp i vind och skulle vinscha hem lite på fallet small det till! Fallet gick av men storseglet föll inte ner i alla fall.

Som tur var skedde brottet på rätt sida om ”skotråttan”.  1 dm åt andra hållet och seglingen hade fått genomföras för bara genua. Nu slackade vi lite mer på skotet och akterstaget och sträckte fallet för hand. Allt frid och fröjd igen men det blev tydligt att orginalfallet från 97 inte var att lita på och dessutom blivit lite kort. Nytt fall blev ordnat och blev dessutom betydligt stummare. Man kan nog inte alltid hävda att man kan hänvisa till historien hela tiden, ”det har ju hållit hittills”. Byt i tid!